Bokslut – februari 2002

Denna månad som är några dagar kortare har ändå gett lite tid till motion.

Summerat blir det med stavgång och simning som vanligt,

Simning 22,5 kilometer på 7,7 timmar.

Stavgång 10, 8 mil fördelat på 23 timmar (började dock inte förrän 10/2 då jag köpte nya vandrarkängorna).

Ryggen känns mycket bättre och jag sover bättre de nätter jag lyckas somna.

Det gäller bara att hålla i!

Och det bästa av allt – jag tror kängorna är ingångna för nu är dom bara till glädje, ingen ömhet mer.

Ska förstås försöka att fortsätta att gå en bit hem varje dag från jobbet.

Jag har också för avsikt att börja cykla så fort vädret så tillåter men som sagt, vi får se vad det blir av alla ambitioner.

Under alla omständigheter så ska Vättlefjällsvandringen gå av stapeln den 5/5 och det ser jag fram emot.

I slutet på nästa vecka så kommer Boris, ja Anna och Oskar oxå förstås. Då blir det lite hundpromenader eftersom Anna, Oskar och Woffe drar vidare till Tyskland.

Har begärt ledigt fredagen och ser fram emot att få gå härliga promenader med �?Borran�?.

Sanningen var i dag

Sanningen är att Fredrik, 25 år inte finns mer.

Borta för alltid utom i alla sörjandes minne.

Sanningen är att begravningsakten var jättefin, arrangerad för den person han var.

Mer än halva kapellet var full med unga människor som var där för att hedra hans minne.

Sanningen är att kapellet var överfull med blommor och sörjande.

Sanningen är att alla gick fram till kistan med sin kistbukett och den sista hälsningen.

Sanningen är att Avskedet med de tre sista musikstyckena var Fredriks älsklingsmusik med Guns N´Roses Knocking´on heavens door, Metallica med Nothing else matters och till sist Evert Taubes med Sov på min arm.

Sanningen är grym och verkligheten oacceptabel.

Varför, varför?

Sanningen är att mina, våra barn är så långt borta när jag, vi så innerligt skulle behöva krama om dem.

Sanningen är att jag inte förstår någon som helst mening i detta!

Frågan jag ställer mig är hur ska våra vänner kunna komma tillbaka till livet efter denna tragedi?

Hur ska dom någonsin hitta något glädjeämne i livet?

Hur ska vi kunna hjälpa och stödja dem – ja, det är frågan?

Kan vi mötas igen och prata och skratta?

Jag ömmar så för dessa föräldrar som inget ont gjort och som blir så hårt bestraffade.

Jag vet varken ut eller in..

OM det är att bli vuxen att klara av situationer som dessa – ja då vil jag inte blir vuxen – aldrig!

Jag vet inte ens om jag någonsin mer kommer att våga att somna – tänk om det händer igen och tänk om det är något av våra barn. Egoismen rasar i mig men jag kan inte hjälpa det!

Ska man föda härliga ungar till livet som sedan ska försvinna innan dom ens hunnit leva en tredjedel av sitt liv.

Varför släcktes denna låga – vem bestämmer över liv?

Tankarna far i väg och snart vet jag varken ut eller in.

Har vi tagit hand om våra barn så som sig bör. Ska vi bli drabbade av ett öde som innebär att någon av barnen dör före oss?

Vad är det som avgör?

Ödet – jaha, det är ju ett enkelt svar.

Om jag kunde blunda riktigt hårt, hålla för öronen och sedan när jag släpper och tittar så visar det sig att allt bara var en ond dröm……

I Can See The Dreams Falling Into Dust

En sådan jävligens dag!

Det börjar med att jag ramlar in en kvart försent på jobbet för att Monsterpappan glömt badbrallorna inne på Valhalla vilket vi upptäcker när vi står utanför och ska jäkta iväg till jobbet.

Det första jag hör när jag sätter fötterna inne på jobbet är att websystemet inte funkar och att jag ska ta kontakt med min chef.

Kollar först vad som är problemet med systemet – jag kommer in och fattar inget, kollar i loggen och ser att ingen varit inloggad sedan 00.40 i natt och precis då hade WBServer gått ner för räkning men gått upp igen två minuter senare. Rusar upp på IT och frågar om dom ”gjort något” som t ex dödat en massa WBClientprocesser på www-servern. Nä, det har inget gjort. JRun då, frågar jag, har den varit nere? Nä, inte vad vi vet… Det är väl underbart – allt fungerar till 100 procent men ingen kan logga på!!!!

Jag ringer min chef och skäller ut honom efter noter för att han inte ringt och felanmält när det nu inte går att logga på i websystemet…..Han tyckte att det var bäst att vänta på mig! Om jag nu inte kommer då? Jag kanske har fått en tegelsten i huvudet eller har drunkat på Valhalla för att jag inte ville ta ett enda simtag till. Eller jag kanske är så djävla trött på skiten att jag stänger av nallen och klockorna när dom ringer och somnar om.

Ska mina kolleger då stå där och vänta i all evighet på att JAG ska dyka upp i dörröppningen och FIXA så att allt funkar igen?

Fan vad trött jag blir. Men jag trodde…säger min chef!

Tror gör man i kyrkan mellan 11.00 och 13.00 på söndagar, säger jag!

Resten av dagen har inte varit bättre. Det har ta mig fan krånglat hela dagen. Till råga på allt hade lösenorden gått ut i dag på alla interna applikationer. Det ”råkade” vara inställt så i senaste uppgraderingen.

Det sista jag gjorde var att gulla med en kund, som kundservice hade givit mitt telenummer till, och som hade problem med sitt modem!!! Nä, men va’ fan. Han beklagade sig över det här med bredband som minsann inte var till för alla som regeringen gått ut och sagt.

DET ÄR DÅ MAN SER RUBRIKERNA FRAMFÖR SIG.

Det är då man önskar att man jobbade i kassan på Konsum! Börja 09.00 och gå hem 17.00 och inte återvända eller ens tänka på sitt jobb förrän nästa dag 09.00.

I morgon ska jag vara ledig för att gå på begravning av våra vänners son. Mobilen ska vara avstängd och jag undrar just hur det ska gå då om något krånglar. Nog tusan måste det finnas en lösning på problemen när jag inte går att nå!

Resten av veckan funderar jag på om man kan vara hemma på grund av vård av sjuk katt? Jag har ju aldrig varit hemma pga vård av sjuka barn eftersom jag inte jobbade när barnen var små så jag borde väl få ta igen det nu och skylla på katten?

Jag stavade mig hem från brandstationen i Stenkullen. Det var nog en himla tur att jag fick gå av all ilska. Väl hemma började kattfan beklaga sig – men jag sade bara, du kom en enda dag till jobbet så låter dina klagomål som blahablaha efter det. Så tuff var jag. Hon blängde visserligen på mig men jag var stenhård.

Tack och adjö för i dag!

En ny dag som andas upp

Med strålande sol, helt fantastiskt, några grader kallt och gnistrande snö.

Vad månne en sådan skönhet ha att bjuda på?

En tur i skogen ska det i alla fall bli. Har precis fixat matsäckarna och nu återstår det bara att slamra lite extra i köket så att monsterpappan slår upp sina ljusblå.

Vi kom hem sen i natt eller snarare tidigt i morse… Hade en mycket trevlig kväll hos Monkan med god mat och gott att dricka. Lite foton att beskåda sedan senast, snack om di små barna osv osv.

Hade lite svårt att somna men till slut så gick det och varför jag vaknat så tidigt i dag vet jag inte själv för varken telefonen eller monsterkatten har bidragit till detta.

Nu är klockan 20.10 och jag sitter här efter middagen och tänker på en sådan himla tur vi hade i dag. En underbar dag med strålande sol och en vandring i vättlefjällsskogen på 12 km. Och inte vilken tur som helst den var ljuvlig. Rätt tuff med mycket uppför och snö med tidvis svårhanterad halka och is men så himla fin så det är tveksamt om jag kan beskriva den till full rättvisa.

Vi passerade tre sjöar och vid den ena tog vi en fika i ett vindskydd som stod bara två meter från strandkanten och solen gassade på oss för fullt. Fick till och med ta av jackan så varmt blev det – ja, detta kommer jag att leva länge på.

Den enda smolken i bägaren var att lilla monsterbarnet ringde innan vi gick och berättade att hon var jättedålig. Hade en fruktansvärd huvudvärk och hade kräkts – stackars liten tösabit. Och Oskar skulle iväg och försörja familjen och mamma 50 mil bort…ingen som kommer hem och gullar med lilla kråkan. Jag tänkte på henne hela vägen och kunde inte koppla av till fullo så jag ringde henne vid fikapausen men då orkade hon inte prata så vi kom överens om att höras senare. Jag tänkte och funderade på om det kunde vara influensa och ändå värre saken som vi morsor alltid gör och jag hade tanken på att jag kunde köra upp och stanna några dagar om det skulle behövas.

När vi kommit hem och jag stod med middagen ringde det lilla barnet och sade att hon mådde mycket bättre – åhhh vilken lycka. Förmodligen har hon haft en kraftigt migränanfall, ett arv från fadren.

Nåväl det känns så skönt att det lättat och att hon var på fötter igen.

Den sista tiden spänningar inför tentan i fredags har antagligen sluppit lös nu. Hoppas den håller sig på långt avstånd länge och inte kommer varje gång det är tenta på gång.

Dammråttor och kattspår

Nu fanns det ingen återändo – så var det bara.

Dammråttorna började ta form och storlek mer likt hundar än råttor. Kattfan har inte vett på att torka av fötterna när hon kommer utifrån och till råga på allt har hon ju fyra fötter som lämnar spår efter sig. Hon har en förmåga att gå på lera varje gång hon är ute.

Jag blev väckt av att mobilen ringde och en arbetskamrat i andra ändan – problem som måste lösas.

Nåväl när jag nu ändå var uppe så var det lika bra att sätta igång.

Först en promenad till torget och blomsteraffären för att beställa krans till Fredriks begravning som är på tisdag.

Därpå vidtog sameringsarbetet som nu är klart. Och det är lika skönt varje gång – en känsla av välbehag infinner med nytvättade golv och nypiskade mattor som luktar frisk luft!

I kväll blir det besök hos Monica i Frölunda. Som vanligt har vi inte träffats på en mindre evighet så det ska bli kul.

Ska nog ta några broderistygn i väntan på avfärd som blir vid 18-snåret.

Livet måste gå vidare

Trots att det får sina törnar och att det känns tungt.

Jag hoppas och tror att Tussen har det bra där hon är nu och alltid har sällskap och aldrig mer behöver vara ensam.

När fan bir gammal blir han/hon religiös – nåja, så illa är det väl inte men man vill gärna försvara sina handlingar – det är nog ganska mänskligt.

I dag har vi varit ute och handlat hela dagen och det känns i både fötter och huvud.

Men nu är det gjort och det finns numera shampo, duschcreme och tandkräm för ett år framöver. Tvättmedel och sköljmedel för åtminstone ett halvår.

Vi hittade dessutom varsin väska lämplig för handbagage till för vår förestående resa till Paradiset där sanden är gul som vaniljglass och lika mjuk fast varmare =)

En liten, liten födelsedagspresent till Lilla Monsterbarnet när vi ska gratta henne i maj – lika bra att ha det gjort!

Lite annat smått och gott samt en micro till vår husvagn. Det har vi letat länge efter då vi ville ha en ganska liten dito som inte tar så stor plats. Nu är det avklarat.

Underkläder till oss bägge som ju alltid går åt, lite krimkrams och två videofilemer…våra två första….att ha i reserv när inget annat finns att se.

Livsmedel förstås som inte är lika upphetsande att inahandla men vad gör man när osten, mjölken, potaisen och annat för livet nödtorftigt är slut i kylskåpet. Jo, man blir så illa tvungen att ta vägen om ICA-affären.

Resten av denna kväll blir nog inte så särskilt aktiv, mest slappande framför dumburken skule jag gissa.

Vi åt middag ute i dag så den behöver jag inte tänka på och det känns ganska skönt måste jag erkänna.

Kung Bore ger inte upp så lätt!

I dag är det en sådan där dag med stort D som man älskar….

Först ringde klockskrället 05.30 vilket jag med ett enkelt tryck lyckades ignorera otroligt snabbt.

Vi somnade om jätteskönt för att vakna åter 05.50….10 minuter kvar tills vi ska åka.

Tittar ut och då infinner sig nästa tecken på att det kommer att bli världens bästa fredag. Snökaos!

Vi kom iväg ganska skapligt men det var inte lätt att ta sig fram – det gick inte lika fort som vanligt om jag får säga så.

20 minuter försenade dundrade vi in på Valhalla – tur att det var en 07.30-dag så man hann simma sin kilometer i alla fall.

Det blir ingen promenad hem i dag i alla fall. Min ambition om att gå varje dag denna vecka sprack således. Men jag får väl vara glad att det var först i dag som ovädret kom. Har lite ont i smalbenen dessutom så det kanske är bra att det blev som det blev när det nu inte blev som det skulle.

Det är bara att gå på och låtsas som om man glömt

varifrån man kom……

I dag gick jag tredje dagen i rad hem från branbdstationen till Gråbo. Det är 7,5 kilometer och det har varit en isande vind hela veckan men i dag tog det nog priset.

Nåväl, så länge vi inte har Skånes snö så ska jag inte inte klaga – inte högljutt i alla fall!

Det känns fortfarande bra – trots att det är hård asfalt hela vägen.

Får lite träningsverk i vaderna dock, speciellt onsdag och fredag när jag simmat extra långt på morgonen.

Men det finns ju Tigerbalsam.

Lite kul är det och illa luktar det…vilket monsterkatten demonstrerar högljutt varje kväll emot.

Hon ligger som bekant i min säng och då oftast vid magen men när jag luktar Tigerbalsam från vaderna så ligger hon i samma höjd som jag har huvudet. I normala fall brukar hon på katters vis vika in svansen jäms med sin kropp men icke sa nicke – inte nu. Hon lägger den fint rakt över mitt ansikte och den hamnar givetvis precis ovan överläppen så vet man inte bättre kan man tro att jag lagt till med mustasch. Inte nog med det hon piskar med svansen också som katter gärna gör när dom är irriterade och visar tydligt att jag inte bör använda Tigerbalsam. Bara för det har jag i dag köpt en ny burk på apoteket i dag…haha.

Sedan har hon börjat med lite andra divalater. Eftersom Monsterpappan släpper av mig vid brandstationen som jag går ifrån är han av naturliga skäl hemma före mig med en bilburen hemfärd.

Då plågar hon livet ur honom tills han ger med sig och lägger upp ny mat till den lilla ladyn.

Det innebär att hon är både glad och mätt när jag kommer hem och har placerat sig sig i soffan jämte Monsterpappan.

INGEN ska tro att hon bekvämar sig med att komma och hälsa när jag anländer 1 1/2 timme senare,

Nejdå – hon ligger där och tittar på mig och tycks säga

Ett tungt, svårt och helt omänskligt beslut!

Nu är hon i katthimlen våran lilla Tussen…….

I dag åkte Woffegubben till veterinären och hon fick somna in. Det var en gullig veterinär som hade känslor och mycket väl förstod att det var svårt för stackars Woffe.

En längre tid har vi ältat detta fram och åter. Jag har genomgått några världskrig med den egentliga ägarinnan som är Lilla Monsterbarnet.

Jag har full förståelse för att hon agerat som hon gjort – man avslutar inte ett liv bara så där.

Men jag vill gärna skriva här att det inte var

Det gör INTE ont – men gå ändå

I går var vi på en 9-kilometare i Härskogen. Det gick fantastiskt bra – vågade dock inte säga att plågan var över och att min ihärdighet har lönat sig, trots allt så är det mjukt och gott att gå i skogen och vi hade fika med och hade en allmänt trevlig vandring. Tänkte att jag får nog ta asfalten i dag först innan jag vågar yttra mig.

Nu har jag gått 8 km asfalt och DET gör inte ont!

Det känns 100 procent bättre nu än förra veckan och jag börjar nästan tro på mig egen uppfattning om att det lönar sig att vara enveten som en lus på en tjärsticka som min salige mor alltid sade.

Banne mig tror jag att jag ska försöka gå