Move Your Body

NÄR VI ÅKTE FRÅN JOBBET och närmade oss Stenkullen bad jag Woffegubben släppa av mig vid brandstationen. Min avsikt var att gå därifrån och hem (sjuochenhalvan). Jag mumlade något om stegräknaren och han svarade förfärat.

– Larmar den också?!

(Saken är nämligen den att min pulsklocka larmar när den tycker att det var för länge sedan jag använde pulsmäteriet. Att vi sedan tränar på gymet 3 ggr i veckan och att jag går massvis av steg skiter den fullständigt i så länge jag inte sätter på mig bandet och sätter i gång pulsmätning.)

Jag svarar:

– Nej, men jag ser ju i displayen att det saknas ett och annat i dag.

Men, det var inte hela sanningen. Jag behövde tänka och det gör jag bäst i rörelse. Det blev en tung promenad hem och den tog mycket längre tid än normalt men jag fick funderat. Insikt är tungt att bära och framför allt när den kommer försent…

Det var egentligen ganska dumt av mig att gå med huvudet fullt av tankar och axlarna nedtyngda av spöken men man ska inte ångra något här i livet. Med ryggen spänd som en fiolsträng kan det bara sluta med att det inte känns bra vid slutmålet. Det var dock ett måste för att få rensa tankarna.

Väl hemma var jag tvungen, och då menar jag tvungen, att laga lite lunchmat för det finns inte något tillagat i frysen…

1_stroganof.jpg

Men, det går ju att göra det lätt för sig. Stroganof gjord på kycklingkorv så att vi bägge kan äta samma mat. Dessutom fyra portioner så att det räcker även på fredag.

Det har hänt förut och den hände i går kväll igen…att jag glömde ta ur linserna innan sänggång. Att jag glömde det igår efter ett jobbigt telefonsamtal går väl att förstå. Men vad som är obegripligt är att jag inget märkte då jag faktiskt satte på mig läsglasögonen för att läsa lite av Tony Parsons ”min tjej och jag”! Nåväl, min otroligt praktiske make har nu fixat saken…

2_linser.jpg

Så – nu ska jag gå in i badrummet och plocka ur linserna 😉 Och i morgon är det en ny dag – förhoppningsvis något klarare!

Dagens Astor

SOM SÅ MÅNGA GÅNGER förut så förgyllde Astor morgonen. När vi gjort första vändan av 50 meter i bassängen stannade han till och visade upp armen. Jag såg det blåa armbandet samtidigt som han berättade att han hade glömt sin armband hemma och fått låna ett tillfälligt.

Och vet du vad, sade han:

– Det är för ungdomar!

För den oinvigde är det så att det sitter ett litet datachip i armbandet som man använder sig av när man passerar spärrarna vid både in- och utgång samt att man låser sitt skåp med densamma.

Vi som har årskort har en speciell färg på våra armband och de som bara löser engångsbad har en annan.

När jag 950 meter senare ska stiga upp så säger jag till Astor.

– Ja, hej då då. En annan orkar ju inte simma lika långt som ”ungdomarnarna”.

Han svarar:

– Njae, jag tror dom har gett mig fel band i alla fall!

Jag simmade alltså tusingen i dag men lyckades trots det inte simma av mig alla spöken – julspöken, små spöken, stora spöken, jobbspöken, tidspöken…ja det är ingen mening att nämna alla.

Detta medan vissa andra har fullt sjå med det som händer i Frankrike. Fast det är kanske lättare att lösa Frankrikes problem än de mer jordnära.