En månad går fort

I ALLA FALL när man är på resande fot. Swish sa det bara, men det ramlade förstås inte in några pengar som annars är brukligt vid just Swish 😎 Vi har haft fyra fantastiska veckor utan en droppe regn! Och det känns så klart tungt att ta farväl i dag. Vi har ju glädjen att ha ännu en resa hit inbokad i december i år så vi ska väl inte klaga – bara längta 💕

Vi har ägnat mycket tid i poolen och den är som väl är utrustad med en bar 🙃…

Ungefär varannan dag har vi varit lite i rörelse med mopparna för det blir lite för bra att bara ligga still i solen varje dag – i alla fall för mig. Vi har som sagt moppat runt lite och bland annat hälsat på elefanter…

Vi har så klart ätit och druckit gott – vågar inte ställa mig på vågen när vi kommer hem 😉

Iskaffe är en hit i den här värmen…

Vi har varit runt omkring och kikat på lite andra strängder men ”våra” egna, Kata och Karon, känns finast…

När man är ute tidigt på morgonen möter man förvånasvärt många cyklister som är ute för att träna! Och träning blir det men dessa backar som jag blir svett bara jag tittar på…

Sedan är det utan tvekan beundransvärt hur man ens vågar cykla här och då tänker jag inte så mycket på vänstertrafiken. Nä, den är nog det minsta bekymret men vägkanterna är ju oftast inte att lite på, trasiga och stora hål här och var. Plus att dom så kallade brunnarna är stora som en gästtoalett i storlek och att gallret på dem är så att både cyklist och cykel lätt kan ramla igenom 😉

Patong har varit ett utflyktsmål vi besökt lfera gånger av olika anledningar och inte bara för att det är syndens näste numro ett 😉 Nej, vi har varit där enbart dagtid så så mycket synd har det inte varit tal om. Klart är dock i Patong finns det ett helt annat BBC är det vid är vana vid att bokstäverna står för – här är det Bad Boys Club 🤭

Thailand är som musik för själen

JAG BÖRJAR SOM sagt dagarna med stavgång tidigt på morgonen. Enligt mig är det den bästa tiden att uppleva Thailand. Dels är inte butikerna som trängs och gärna ställer ut sin varor och produkter så att man med nöd och näppe kan passera. Det finns ju väldigt sällan trottoarer och skulle det finnas så står det stora betongpelare mitt i 😉

Nåja, eftersom alla butiksägare sover så är det heller inga hugade köpare/kunder som står i vägen så faktum är att först då ser man hur det egentligen ser ut utefter gatan. Är det stängt så är det man får gärna känslan att det aldrig är stängt men några timmar varje natt så…

Man anar att thailändare är ett ärligt folk för det här låset kan man förmodligen dyrka upp med en hårnål som storebrorsorna alltid gjorde på lillasyrrans dagbok då det begav sig.

Thailändaren är också noga med att varje dag blidka andarna. Det må vara stora pampiga andehus eller som här på berget en mycket enklare variant…

Man ställer ut både mat och dricka och anden vill väldigt gärna ha sugrör i vätskan. Det går inte att undvika men både hundar och katter tar för sig av det inte anden orkar 😉

Varje morgon möter jag också munkar som är ute på ”tiggarstråk”. Dom har en sorts gryta hängande runt halsen som förmodligen håller maten varm tills dom återvänt till klostret med gåvorna…

Med risk för att vara tjatig så är nog thailändare det snällaste, gladaste och mest fantatiska människor jag vet. Jag mötte en man som sorterade mogronens fångst av fisk som jag frågade om jag fick fota. Jag hade tänkt att ta ett foto på lådan där alla fiskar trängdes men han fiskade snabbt som ögat upp den största fisken och gav mig ett leende som jag levde på hela dagen…

När jag går längs stranden, mest Karon Beach, så ser jag varje morgon fiskarna antingen på stranden sorterandes sin fångst eller hur han i en vinglig lite båt, det finns ingen plats att sitta på, håller på att hala in sina fiskenät…

Och när restaurangen är stängd dugen den gott som parkering 😉

Let’s Take a Walk on The Beach

NÄR KLOCKAN SKRÄLLER vid 04.30 tänker jag först – Nämen nu får du väl ändå ge dig Angela! Men när jag väl lämnat sänghalmen (sängen är för övrigt stenhård så egentligen är det en gåva till ryggen att få stiga upp) och kommit ner för alla trappor och gått rakt in i väggen 😉 Ja, det är så det känns när man kommer från det svala rummet rakt ut i verklighetens 28 graders värme men man vet ju att det ändå är dagens lägsta temperatur så det gäller att passa på.

Jag brukar börja vid ”vår” strand Kata Beach…

Häromdagen tänkte jag variera mig lite så jag fortsatte helt enkelt och tänkte snart kommer det nog ännu en strand. Det gjorde det, en liten sådan men jag tycker inte att det är storleken som är avgörande 😉 Kata Noi Beach tror jag bestämt att den hette.
Jag hamnade mitt in i ett yogapass men kunde tassa förbi utan att störa…

Det gick inte att gå längre så…

Jag gick tillbaka en bit och hittade en ruskig backe som blev lite frestande för att jag få upp lite flås – det fick jag kan jag lova. Badade i svett när jag var uppe men det visade sig snart att det lönade sig på mer än ett sätt. En magnifik utsikt – ögonens sätt att massera hjärnan…

Ja, när jag väl var nere på ”plattmark” igen blev valet inte lätt…

Jag brukar avsluta vid Karon Beach som är den största stranden häromkring. Jag mötte bland annat fiskare som sorterade sin fångst för att sedan ge sig av till restaurangerna runt omkring för att sälja fisken…

Man får beundra thailändarnas företagssamhet, jag tror ingen av dem kan stava till ledighet, semester och lata sig. Man kan massera medan man tvättar turisternas byk, som man sedan skäms, när man ska hämta den väldoftande och strukna tvätten och betala för tjänsten. Det gör i alla fall jag!

Eller så säljer man bensin till alla miljoner mopedburna ur literflaskor. Att G är borttappat gör inget alla förstår…

När jag är ute så tidigt så träffar jag i stort sett bara thailändare. Eftersom man inte lagar någon mat hemma så köper man det på vägen till jobbet. Det är oftast damer med vagnar som har vad som krävs för att kunna tillaga mat vars doft förför mig när jag passerar lagom hungrig efter någon mils stavgång 😉

Och appropå temat Man måste ingenting så har den här palmen, med bladen bara ut åt sidorna, anammat det till fullo 😉

Sometimes I feel good

JUST NU KÄNNER jag så utan tvekan! Det är svårt att hitta något att klaga på om man inte ger sig den på att finna något vill säga. Jag föredrar att inte anstränga mig på den punkten 😉

Det vore överdriviet att påstå att det är fullt ös, för det mesta har vi det lugnt och skönt vid poolen och pulsen stiger endast något då vi ger oss iväg på mopparna. Inte så mycket för att det är vänstertrafik och att man kan man snacka om fullt ös medvetslös i trafiken hela tiden. Utan mer för att man måste ha full koncentration precis hela tiden för här kan man inte slappna av en sekund. Man blir omkörd på insidan och förresten ”alla” sidor och det är inte sällan man möter en lastmoppe, med lasten på sidan, som kör högertrafik eftersom ”man” inte ska så långt, bara några hundra meter eller så, för att leverera något till butik eller restaurang 🤪
Men min uppfattning är ändå att det fungerar fantastiskt bra trots den kaos som vi västerlänningar tycker att trafiken mest liknar. Man tar det lugnt och tänker över varje mannöver, speciellt västersidan när man kommer ur en rondell, så verkar det faktiskt som om thailändarna tar stor hänsyn. Och när man möter en turistbuss på en väg som mest liknar en asfalterad kostig gäller det att ha tungan i rätt mun…

Vi ligger ju såklart inte bara vid poolen utan vi tar oss ner till vår fina strand och slänger oss i Indiska Oceanen också…

Jag brukar tillbringa en stund på vår balkong, med utsikt över poolområdet, en stund innan vi ger oss av för lite middag frampå förkvällen. Solnedgången är utan tvekan finast vid stranden men inte helt utan mysfaktor från balkongen heller…

Oftast, eller om sanningen ska fram alltid med undantag för en gång, går jag ut ensam i ottan på morgonmotion med stavgång. Men som sagt ett undantag gjordes då jag fick med nådige herrn på en morgonrunda. Om det var för att han inte ville släppa iväg mig ensam på moppen över till Patong ska jag låta vara osagt men vi kom i väg tidigt, redan vid 06-snåret, för att inta Patong Beach för morgonens motionsrunda…

Sedan var det ju det där med att man inte måste någonting

Och inte en dag mindre

FÖRR, NÄR VI jobbade och reste iväg på semester över jul och nyår och kom hem lagom efter Trettonhelgen blev vi tvugna att förbruka en del av sommarsemestern. Nu har vi varit borta över två veckor och inte en enda dag semester som måste dras bort! Det är gött att vara penisonär – på det viset 😀

Det går inte att ligga vid poolen varje dag – hela dagen, då får jag spader. Så i dag drog vi i väg till Patong och traskade runt lite. Tog oss lite att dricka och hade det bra helt enkelt…

Vi parkerade i ett moppegarage och när vi gick i väg efter att ha parkerat undrade jag om vi någonsin skulle hitta tillbaka till just våra moppar 😉

Men det gjorde vi och på vägen hem tankade vi mitt i den värsta backen…

Ett under att vi lyckades få fart på mopparna i den lutningen uppför…

När man ligger vid poolen är det nödvändigt att ta något att dricka. Vi har konstant mellan 31-34 grader på dagen…

Har man tur hinner man få ändan ur solstolen och ta sig ner till Karon Beach för att beskåda en solnedgång som gör en andlös…

Innan man hinner vända sig om har den gått ner i havet! Helst av allt vill man ju stoppa tiden och bara blicka ut över detta ändlösa hav som ger förhoppning om fler ljuvliga dagar här…

Vi avslutar oftast kvällen med middag på någon mysig restaurang. I kväll ville Woffegubben besöka en som heter Håkan…

Jag försöker ta mig ut varje morgon på stavgång men dom senaste dagarna har det varit lite si och så eftersom jag inte mått bra och därav också varit trött. Men när jag kommer iväg strax efter 06.00 på morgonen är jag så nöjd. Stranden är nästan tom och solen på väg upp samt om lyckan är med så kan man träffa en höna intill vägkanten som också är ute och motionerar 😉

Borde faktiskt...

BLOGGA OM INTE för andras skull så för min egen! Men jag är så himla lat, rent ut sagt, och njuter av varje sekund när jag inga krav har på mig. Fast jag vet ju att det kommer en dag, snart nog, då man vill kunna ”gå tillbaka” och se samt läsa hur bra man kan ha det!

Vi har nu avverkat halva tiden, två veckor, av vår drömsemester. Jisses vad tiden går fort! Vi har mellan 31 och 34 grader varmt varje dag. Så faktum är att det blir mycket häng vid poolen för att snabbt kunna svalka av sig 😀

Vi hyr såklart moppar, det gör vi ju alltid, för att få lite frihet. Det är mysigt att kunna köra runt lite man måste bara vara lite försiktig eftersom det är vänstertrafik 🤨

Jag brukar försöka hålla igång lite trots att vi är på semester. Stavgång tidigt på morgonen är både mysigt och trevligt. Man får uppleva ett stycke Thailand där inte så många turister är med och styr bilden. Stranden är nästan tom, den är faktiskt aldrig riktigt tom även tidigt på morgonen, alla affärer och restauranger är stängda och ger en helt annan gatubild…

Det finns ett gym på hotellet, ganska litet men man klarar sig, som jag tar till när jag inte har lust att stavgå. Jag har med mig mitt gummiband så det behöver inte gå någon nöd på mig…

Vår strand, Kata Beach, är inte så stor men fin och den räcker för vår del 😉

I bland är Världen väldigt liten! Vi träffade Maria och Björn. Så himla kul, vi har inte setts sedan hon slutade på GP och det var före mig. Nåväl, nu bestämde vi att det skulle bli en träff när vi kom hem och våren börjar ankomma…

Konstaterade att det i år är femton år sedan vi var här första gången. Då hade våra två fattiga studenter till avkommor sparat ihop respengar för oss båda till 50-års present till mig. En fantastisk resa och upplevelse som lockat oss tillbaka många gånger sedan dess…

Vi känner ju alla till den bredkäftande grodan som ”aldrig blir sjuk” och som verkligen inte behöver använda solskydd för det har hon aldrig behövt tidigare. Inga namn men jag kan ju säga som så att hon blev så illa däran av diarré och magsjuka samt en rygg och armar som mer eller mindre blev solbrännskadade! Den värsta brännan uppstod under en dags moppetur – då man inte känner att det bränner på i vinddraget! Nåväl det blev ”sjuksängen”…

Det ryktas att hon kände sig som det virrvarr elledningarna har…

Eller hur?

SOM OM JAG inte visste mitt bästa känner jag mig bedrövad och ledsen över det faktum att vår planerade Thailandsresa nu måste avbokas. Jag vet att jag borde skämmas över att jag är ledsen och arg över detta och jag förväntar mig inte att någon enda person i hela världen ska tycka synd om mig. Som en bortskämd rikemansungdjävel – ja, det är nog så man kan tänka om mig just nu! Som klagar och gnäller…

Anledningen till att vi inte kan åka på den så efterlängtade resan, som skulle inneburit en månad i solen och att jag skulle sluppit hela den förbaskade cirkusen som jul och nyår numera är för mig, är operation tre dagar innan planerad avresa. Vi skulle träffat goda vänner som ska bo på samma hotell. Gottat oss i solen utan några som helst krav på att stakar ska upp, julmat som ska lagas och julstämning som ska infinna sig…

Jag har väntat minst ett och ett halvt år på åtgärd av mina problem, med att inte kunna äta, och känner starkt att jag kunde väntat en månad till! Nu ska det då bli av och visst ska det bli skönt att kunna äta något annat än gröt igen det ska jag inte ens försöka förneka. Men den här tiden av evig väntan och brist på besked om åtgärd där ”man” fått mig att tro att mitt problem inte är något problem – faktisk fått mig att tvivla på att det någonsin skulle komma åtgärd.

Så när jag bokade resan gjorde jag det för att överhuvud tagen orka med livet. Jag kände att det inte skulle funka en jul och nyår till, som ju är riktigt mathelger, med mitt torftiga levende. Förutom gröt så har frukt funkat ganska bra så jag tänkte att i Thailand finns det ju överflöd av den varan och att man säkert skulle överleva en månad på det. Jag menar det finns ju folk som lever heltid med att bara äta frukt. Jag har också köpt hem så kallad ”barngröt” som man bara rör ut i varmt vatten

Den senaste tiden, om man nu kan kalla så lång tid för senaste tiden, har jag dragit mig tillbaka helt och hållet. Det funkar inte med den sociala biten när man inte kan äta som normala människor gör! Det finns liksom inte något tillfälle, när man tänker efter, där man träffar goda vänner utan att man intager föda i någon form.
Antingen äter man en god middag tillsammans eller träffas över en fika. Eller hur?
Men man, läs jag, gör inte det när man måste kräkas upp intaget efter två till tre tuggor och dessa ynka tuggor sedan ”varar” i två till tre timmar. Eller hur?
Man går inte med goda vänner på restaurang och säger till kyparen att man inte vill beställa något men gärna sitter med. Eller hur?
Man tar ju inte med sig gröt, det enda som funkar, ut på restaurang eller hem till goda vänner för att delta vid ätandet. Eller hur?
Det går självklart att räkna upp hundra anledningar till varför man isolerar sig från allt socialt umgänge och liv när man lever som jag gjort/gör. Eller hur?

Nu, när jag äntligen fick komma till Borås kirurgavdelning, på den remiss som legat där sedan i april, fick jag träffa en helt fantastisk doktor. Hon förstod precis hur jag har det och trodde sig kunna operera bort eländet. Jag har alltså fått en ”extra” magsäck, en ficka, ovanför den ”riktiga” där maten hamnar. Det är ju med tanke på det inte konstigt att maten inte stannar kvar för det är ju ingen riktig magsäck och vet ju då inte heller hur man ska hantera mat!
Att gröten slinker emellan beror antagligen på att den ju är lite glatt och jag har dessutom blötlagda chiafrön i som gör den ännu ”glattare”. För att få upp näringsinnehållet har jag i chiafrön, torkade tranbär, blåbär och linfrön. I havregrynen tag jag även grovhackad mandel, hasselnötter och pumpakärnor och en banan i skivor vid serveringen. En grötportion innehåller 1200 kcal och det är väl därför jag ”överlevt” gissar jag. Jag har fått kaliumbrist men annars har det gått bra på den fronten.

Men, det känns för bedrövligt att det skulle bli som det nu blir med inställd resa och att tvingas vara hemma den värsta djävla tiden på året som jag glatt hade betalat en mindre förmögenhet för att slippa! Eller hur?

Jag får visserligen tillbaka pengarna, om än inte allt då avbokningen blev mindre än fyra veckor innan avfärd, så det är väl inte problemet. Det går så klart att boka en ny resa men det hjälper ju föga då jag inte har makten att flytta på jul- och nyårscirkusen till en annan månad. Eller hur?

Långt in i skogen...

I DAG HADE VI bestämt oss för att besöka ett vattenfall. Så efter frukost tog vi mopparna och gav oss i väg.

Det ligger inte så långt härifrån men de sista sju kilometrarna på väg in i skogen var vägen urusel så det blev till att köra långsamt med knappt styrfart…

Väl framme…

Startade vi vår vandring mot fallet i 31 graders fuktig värme. Det var inte så långt totalt men gud så svettigt och ganska besvärligt att ta sig fram…

Bland mygg och flugor så jag även två mycket vackra fjärilar som inte var lätta att fota men jag gjorde ett försök i alla fall…

Vi gick långt innan vi fick se det man kunde kalla vattenfall…

Och det var egentligen alldeles för varmt för den här strapatsen 😉

…så när vi nådde nivå ett av fallet nöjde vi oss med det för i dag…

Det var en kilometer sedan till nästa nivå men som sagt vi kämpade oss tillbaka efter första nivån. Det gick ju att njuta av naturen även på väg tillbaka 😉

Efter det ”äventyret” körde vi tillbaka ”hem”. Det finns tyvärr inte så myket att moppa omkring till just här så vi drog hemöver och åt lunch på byn 😉

Nåja, man kan ju inte bara sola ;-)

Khao Lak 20130102, onsdag

JAG HAR GETT upp hoppet om mig själv! Att jag skulle orka ta mig ur sängen i ottan för att fota soluppgången, som lär vara fantastisk. Klockan har visserligen larmat varje dag sedan vi anlände men…den går ju tyvärr att stänga av 😉

I dag, efter frukost, gav vi oss ut på jakt efter mopeder att hyra. Nu börjar rastlösheten ta form 😉

…avtal skrevs, pass lämnades (som garanti) och sedan bar det av. Vårt första mål var att besöka at The Tsunami Memorial at Baan Nam Khem.
Det var långt att köra och vi körde dessutom för långt så det blev att vända tillbaka en bit. Vi stannade för att få oss lite att dricka och äta och möttes av den här raringen som hade vett på att hålla huvudet kallt…

Vi köpte varsin kycklingburgare men vår kompis var också hungrig…

Så hon fick det mesta 😉

Sedan återstod ju då problemet med hur vi skulle kunna servera henne vatten till maten men med en kupad hand löser sig det mesta 😉

På väg mot målet såg vi, mitt i ingenstans och med ”ruckel” både innan och efter, ett helt otroligt fint tempel…

Minnesmonumentet…

Man har hedrat genom att bygga en vägg med massor av namn…

Det är helt klart att det berör även om vi inte kände någon personligen – men som med alla katastrofer som händer runt i världen kan man bara ”delta” genom att försöka förstå. Vilket förmodligen är helt omöjligt…

Och när jag tänker på att det var faktiskt var vår tanke att åka hit då så blir jag mörkrädd! Nu kunde vår resebyrå inte erbjuda någon tre-veckors-resa så då blev jag lite grinig och vi valde Brasilien i stället. Nu tror inte jag på öden men…

Det var en fin en mycket fin omgivning på minnesplatsen och mest thailändska besökare med stor andakt…

Det fanns förstås en enorm Buddha som jag hoppas ger efterlevande en trygghet…

När vi väl var hemma igen, det blev många mil och ett par tankningar innan dess, så var det utan tvekan både tid och plats för ett ”mellanmål” på en liten mysig restaurang…

..där en mycket trevlig dam serverade…

…en banansplit till herrn i huset…

Samt en smultronshake till frun i samma hushåll 😉

Och naturligtvis en och annan Singha 😉

Så här första dagen...

Khao Lak 20130101, nyårsdagen

PÅ ÅRET BLEV det himla lugnt och slappt, inte för att det var av naturen tvunget pga av bakfylla eller så… Nej, jag var glad att jag orkade hålla mig på fötter när det nya året anlände 😉

Visst blev det någon kort promenad på stranden och sedan en kvällsrunda men annars var det mest solstol och njutning som gällde. Det gick höga vågor och fläktade gott på stranden så där höll vi oss mest hela dagen. Visst fanns tankarna på att jag borde besöka gymmet men jag gjorde vad jag kunde för att förtränga det ”behovet” 😉

Det var himla kul att bada. Blev nästan som ett barn i vågorna 😉

Annars händer det inte så mycket mer än att man vänder blad i boken – men det är väl det som är semester 😉
Det är ett mycket fint hotell vi bor på, en enorm service och fräscht och fint som det ju är när det är alldeles nybyggt. Det är en helt ny erfarenhet att det inte finns några barn här, man måste var minst 18 för att vara kvalificerad, vilket vi ju är med råge 😉 Det innebär att här är väldigt tyst och man saknar faktiskt barnens rungande skratt både vid stranden och poolen men… Jag visste inte det när jag bokade! Så när längtan blir för stor så tar jag en liten promenad bort till de andra stränderna där även barn får bo 😉

Det innebär också att det är många ”gamlingar” – nåja, vi är kanske äldst om man nu ska gå in på detaljerna – på gott och ont. Jag får alltid en känsla när man befinner sig på platser med bara ”äldre” att snart kommer någon att dö…men vi har klarat oss hittills…

Men, jag uppskattar verkligen lugnet av att inga försäljare rantar omkring på stranden och att man trots allt få en bykänsla när man ger sig utanför hotellområdet på kvällen. Min önskan är att vi skulle kunna åka hit med hela Müller-Esse-klanen någon gång! Det hade varit något att ha i bagaget 😉 Hit eller till någon annan plats – det är egentligen inte så viktigt dårå 😉 Bara att det är så fint här och jag ser att det är mycket stora familjer, undantaget vårt hotell då, som ser ut att ha så mysigt tillsammans – gammal som ung…