Förbannad!

JAG GJORDE EN JÄTTEGOD ungnsomelett med stuvade champisar som satt gott och blev en bra laddning inför Finalloppet…Trodde vi ja!

När vi kom upp till Skatås, mer än en timma innan start, så fanns det inte en enda parkeringsplats bara ett ohämmat kaos för alla som letade! Vi blev hänvisade ett annat ställe att parkera på långt ini helvete därifrån så när vi kom upp dit så insåg vi att vi aldrig skulle hinna tillbaka i tid till starten.

Då körde vi ytterligare en vända fram till Skatås och kikade om man eventuellt kunde parkera vid bostäderna men överallt krävdes det parkeringstillstånd och några böter hade jag banne mig inte tänkt få också.

Så, det vara bara att ge upp!

Vi åkte in till stan så vi fick klätt om till ”vanlig” klädsel och ringde sedan brorsan för den årliga traditionen med att gå til mamma och Jettes grav och nu har vi ju även pappa där…

Vi träffades vid kyrkogården…

3_connyfixar.jpg

En liten dekoration dagen till ära…

1_hjartat.jpg

Också mammas nalle förstås som Conny vårdar ömt hemma när den inte är här ;-)

2_nallen.jpg

När vi var klara på kyrkogården åkte vi ut till 421 och tog en fika på LeCroissant.

Ja, sedan var det bara att ta hejdå av storebror och vi handlade lite på ICA Maxi innan vi drog vidare hem igen.

Lite snullet käns det och vi får väl ta det som en lärdom. Vi pratade faktiskt i veckan om att vi hade kunnat ta med cyklarna med på bilen och parkerat i stan och sedan cyklat upp till Skatås. Men, det kräver ju en helt annan planering och tidsåtgång så det blev inte så i dag…

Surkväll ;-)

NÄR VI BESTÄMDE OSS för att stavgå åttan i Skatås i morse och jag slängde en kik på termometern som sade två minusgrader bestämde jag mig för att mina kraftiga vanliga väl ingångna Haglöfsdojjor. Tycker att när man ändå går så är det bekvämare med ett par stadigare skor och dessutom något varmare än löparskorna…

Det skulle jag inte gjort för jag fick skoskav nästan genast?! Hur man nu kan få det med gamla skor som sitter på dagligen? Det resulterade i en stor härlig blåsa på vänster häl vilket passar alldeles utmärkt nu när Finalloppet är nära anstående!!

Det i sig resulterade i, att när jag travat runt fem kilometer på lunchen för att hämta ut nummerlapparna till loppet på Löplabbet på Engelbrektsgatan och sedan pinnat vidare hela Avenyn upp och in i Nordstan för att köpa gravsmyckning till Mammas grav och avslutningsvis hämtat mina linser hos optikern på Hotellplatsen, gick raka vägen upp på jobbet och avbokade spinningpasset till i kväll! Phew, det blev en lång mening ;-)

Nu måste jag vara helt still och hoppas på snabb läkning trots att jag tvekar att det läker sig på två dagar. Jag kan inte tänka mig att springa terräng 8,8 km med ont hela tiden – men…?

Så nu ska jag sitta här hemma och inte göra någonting mer än att möjligtvis tycka synd om mig själv! Visst, jag skulle kunna göra massor, t ex börja förbereda vår analkande resa till Thailand…

Alla sommarkläder behöver tvättas och strykas. Annat inför resan behöver planeras och plockas fram men som sagt. Den här torsdagskvällen när jag missar mitt härliga spinningpass p g a lite SKOSKAV känns som om den är en riktig surkväll ;-(

Så så får det bli!

Fredag…

ATT SÅ MÅNGA TIMMAR som ju faktiskt en arbetsdag mellan 07-17 kan försvinna på ingenting är egentligen rätt märkligt! Och det värsta är att man när man kommer hem funderar på vad man egentligen gjort och inte fattar var i hela friden alla timmar tagit vägen.

Nåja, nu är det som det är och att vara projektledare är väl så här. Att man sedan fått så stora och tunga bitar i projektet var det nog ingen som anade från början. Nu gäller det bara att orka och inte gå i väggen som det så fint benämms när man inte orkar mer. Jag har tänkt att ta helgen till återhämtning men lite jobb får det nog bli i alla fall för att nästa vecka ska funka någorlunda eftersom jag ska ha ledigt torsdag och fredag.

Man kan gott konstatera att jag hinner inte så mycket mer än att jobba, äta (i alla fall i bland) och sova. Därför blir jag synnerigen irriterad över en ”Mackan” som vägrar att lämna mig i fred över det inlägg jag skrev 2006 om vårt besök i Favelan. Att människan nu i samma kommentar ber om ursäkt samt idiotförklarar mig gör att jag inte längre ids svara. Man kunde önska sig att personen i fråga själv bloggade om sina egna upplevelser och inte gav sig på folk med andra åsikter men det är väl för mycket begärt!

Jag råkar också hamna på en del bloggar, när tid finns, som jag inte delar åsikt med men tycker inte att jag har rätten att ingripa på det sätt som ”Mackan” gjort. Det enklaste är väl att gå ifrån den blogg man inte uppskattar och respektera just den personens åsikter.

Jag inser och förstår att när man är ute på nätet och skriver så får man också räkna med åsikter och folk som inte tycker samma men någon gång måste det ju ta slut. Det har jag bett om men det respekteras inte heller. Jag kan bara konstatera att jag inte kan ta sådana människor på allvar!

Slut om detta!

I dag chansade Woffe och ringde till sportaffären som mina skidor var inlämnade till för grundvallning med frågan om dessa eventuelt var färdiga redan i dag. Det var dom!

Så på väg hem från jobbet fick vi hämtat hem rariteterna så nu är det bara till att packa ;-)

Kränkt och besudlad

DET ÄR SÅ DET KÄNNS JUST NU och jag orkar egentligen inte orda om detta just nu men med all den respons jag fått i dag av alla nära och kära samt bloggvänner kan jag inte ignorera det faktum att ni alla med kommentarer och samtal jag fått under dagen betyder MYCKET för mig/oss.

I går kväll när vi kom hem upptäckte vi att vi hade haft inbrott under dagen. Dom, för jag är helt säker på att det var minst två, förstörde vår sovrumsfönster totalt och kröp in den vägen. Sedan släpptes den andra in vai altandörren ut till altanen och sedan dörren ut från altanen.

Det tog oss en stund att fatta vad det hela rörde sig om. Vi har ju haft hantverkare här under hela hösten och dom har haft ”egna” nycklar så jag måste erkänna att vi först trodde att någon tagit sig in med nyckel. Men vi har ju fått tilbaka alla nycklar och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att någon av dessa hantverkare, som alla är lokala, skulle låta kopiera vår nyckel för att sedan använda sig av den. Nää, men tanken är inte klar när man kommer till sitt hem och upptäcker att leriga skor klampat omkring i huset.

När vi först en stund senare upptäckte att sovrumsfönstret var öppet med en glipa och sedan att att altandörren ut mot altanen var upplåst och att dörren ut från altanen mot trädgården inte var låst (det går bara att göra inifrån) så förstod vi och det var ett sanningens ögonblick!

Först var vi förstummade för vi såg inte att något var borta, all sprit (och det är en ansenlig mängd) fanns i barskåpet, nya TV:n stod kvar osv osv ända tills Woffe upptäckte att min dator var borta och då tittade jag in i gästrummet och såg att även Woffes dator var borta. Bägge två bärbara Macintosh.

Först då insåg vi att vi faktiskt hade haft ett ”riktigt inbrott” och jag ringde polisen som kom ganska snabbt och såg över situationen.

På baksidan, där som hade tagit sig in, var full med fotspår!

Vid det laget hade vi även upptäckt att Woffegubbens vigselring var borta från hans nattduksbord.

Det syntes tydligt också att dom letat igenom skåp och lådor eftersom dessa inte var riktigt stängda. Vi är inga pedanter, inte på något vis, men alla lådor och skåp var slarvigt stängda och det skulle vi inte kunnat åstadkomma.

I väntan på att polisen skulle anlända gick Woffe ut och pratade med alla våra närmsta grannar men dom flesta jobbar ju hela dagarna och vår granne närmast på baksidan, som normalt är hemma eftersom dom är pensionärer, hade varit borta från hemmet hela dagen…

Vi fick order av polisen att inte röra något för dom skulle skicka en tekniker under morgondagen och frågan är om det inte var det värsta av allt?! Att inte få städa ut leran på köksmattan och andra spår i huset kändes eländigt. Det hade ju naturligtvis inte hjäpt mot det inträffade men jag fick ont i magen av att bara se alla fotspår.

Trots allt höll jag mig ganska sansad och jag tror nu i efterhand att det var en instinkt för Woffegubben blev hemskt skärrad och det märkte jag omedelbart så jag gissar att beskyddarinstinkten satte in där. Vi kom överens om att Woffegubben skulle stanna hemma i dag och ta emot tekniker eftersom jag hade min favvokonsult även i dag och dessutom aktiviteter med ledningen nu i kväll.

I morse när jag steg upp och såg fotspåren i köket fick jag panik och tänkte att nu går jag in i badrummet och gör det jag ska sedan går jag ut genom garaget för att slippe se och uppleva eländet i köket. Jag sansade mig dock och gick ”vanliga” vägen ut. Jag menar det hade ju inte löst några problem precis. När jag sedan satt ensam i bilen på väg till jobbet kom min reaktion, den som jag hade trängt undan i går för att ”skydda” Woffegubben.

Teknikern som kom hit i dag säkrade fotspår och jag förstår på Woffe att dom verkligen tänker sätta dit dom djävlarna!

Vi har ännu inte kunnat förmå oss att gå igenom vad som kan tänkas vara stulet förutom det vi såg med blotta ögat i går men en del har vi trots allt kommit på. Min kamera, som stod jämte datorn, är förstås borta. Woffes Ipod likaså men sedan vet vi inte så mycket mer.

Materiella ting går ju alltid att ersätta men känslan av att någon varit inne i vår hus och kränkt vår intigretit är svår att leva med. Min första tanke var att jag inte ville bo kvar här men jag får väl ändå ge det en chans på något sätt är ju detta hus vårt livsverk. Dock är det svårt och jag får ont i magen när jag tänker på att världen är full av dessa empatilösa människor som bara dundrar fram och tar det som passar dem utan något som helst urval.

Nu i kväll har vi fått städat bort alla spår av inbrottstjuvarna och även det kolpulver som teknikern använde för att säkra fotspåren. Bara det är en skön känsla men jag kan fortfarande inte sätta ord på den smärta jag känner inför detta.

Jag arbetar hemifrån i morgon på något sätt känns det som om vi inte vågar lämna vårt hem längre. Hermanssons bygg kommer och bedömer vårt fönster som inbrottstjuvarna gick in genom och sedan ska ett nytt beställas som vi inte vet när det anländer. Vi får en delleverans av våra möbler som på intet sätt känns det minsta spännande längre. Men tiden kanske gör att känslorna avtar – vi får se.

Jag vill avsluta detta svårskrivna inlägg med ett tack till ALLA som givit oss tröst i dag genom samtal och kommentarer på bloggen. Det betyder mycket, utan tvekan, att känna att det är så mycket engagemang där ute i cyberrymden. Många av er har jag ju aldrig träffat ens men tycker ändå att jag står er nära! Och barnen – ni är för gulliga alla fyra! Mina arbetskamrater och chefer har också tröstat så gott det nu går i en sådan här situation och allt detta tillsammans gör ju ändå att man ”rycker” upp sig en aning ;-)

Bamsekram till er alla och jag hoppas innerligt att ingen av er behöver uppleva den här skitångesten som detta innebär med känslan av att någon empatilös person dundrar in i era hem och roffar åt sig. Samtidigt är jag benägen att inse att vi har haft tur trots allt – det kunde varit värre. Men i ärlighetens namn är det inte förnuftet som segrar just nu utan endast den där otäcka känslan av total förnedring och orenhet.

Woffegubben har i dag ringt runt om larm till huset och vi är i nuläget beredda att betala den mindre förmögenheten det kostar – samtidigt som jag tycker att det är för djävligt att det ska behövas!

Tusingen i dag

ASTOR SLÅR ALLA REKORD…

Continue reading Tusingen i dag

En enda uppmaning

I DAG HAR JAG BARA EN UPPMANING till mina eventuella läsare…

En mycket rar, go, trevlig smart blogvän har skrivit en artikel som borde få varenda en politiker att skämmas!

Läs den!

Suck

NU HAR JAG ÅTER IGEN SUTTIT I TELEFONKÖ 20 minuter för att komma fram till reseföretaget. Vi blev alltså erbjudna en resa från 7/12 till 21/12 på ett hotell som jag inte skulle valt själv och i mitt tycke ganska ruffigt!

För det första så var tanken med hela resan att slippa all hysteri kring jul och nyår så vad vi skulle ha en resa på 14 dagar i början på december till går över mitt förstånd.

Att sedan bli placerad på ett hotell som inte känns särskilt lockande känns än sämre. Jag har ju berättat våra önskemål redan vid första bokningen så hur man ens kan komma med ovanstående förslag gör mig extra förb…ad!

Vid sista samtalet och ännu 20 minuter i telefonkö med reseföretaget har jag nu fått erbjudande om att resa från Stockholm 20/12 och då kan vi få tre veckor som var tänk med en vecka i Rio och två i Natal dock hänger det på hotellet. Jag tänker inte betala en förmögenhet för ett hotell jag inte kan acceptera. Man ska nu undersöka om det går att få det hotell jag från början hade bokat men det kunde jag inte få svar på i dag. Alltså blir det en evig väntan fram till måndag då jag blivit lovad att få en påringning.

Annars avbokar jag hela härligheten och skiter i allt. Vet inte vad jag ska göra istället men jag orkar inte med julhysterin och allt vad det för med sig.

Jodå jag inser att detta kan tyckas som ett otroligt löjligt bekymmer men det är inte så jag känner det.

Lack

GISSA OM JAG ÄR SUPERTRÖTT PÅ RESEFÖRETAGET VING? Nu i dag fick jag ett mail från Ving, efter att jag betalat in flera tusen för vår resa, att allt är ändrat.

Bästa resenär!

Er resa med Ving till Brasilien.

Det har blivit en ändring i flygprogrammet inför kommande vinter.

Flygen från Göteborg har blivit ändrade, och vi kommer nu trafikera

Göteborg – Brasilien på vissa datum under vintern 06/07 och med en res-

längd på två veckor. Vi har bokat om er resa till närliggande datum.

Det står er naturligtvis fritt att boka om er resa till annat

alternativ/utresedatum som kan finnas ledigt i vårt övriga vinter-

program. Ni betalar i så fall aktuellt pris för det nya alternativet

medan vi står för den administrativa kostnaden i samband med ändringen.

Vi ber er vänligen snarast, dock senast den 18/4-06, kontakta er rese-

säljare där ni köpt resan för eventuell ombokning. Väljer ni att resa

på onsdagen behöver ni inte bekräfta det till oss, utan reser enligt

ert nya resebevis.

Blir man lack eller blir man lack?!

När jag ringer resebyrån, som jag faktiskt blir uppmanad i mailet att göra snarast så får jag svaret att dom vet ingenting om detta utan det är dom i Stockholm…Jaha?

Det enda jag kunde få fram var att jag kunde åka 5/12. Det är ju strålande eftersom tanken med hela resan var att vara borta över jul och nyår och dessutom har dom krympt tre veckor till två!

Usch! Nu står vi här utan resa och lär inte få någon annan heller.