Banne mig

FICK JAG MED mig Woffegubben på en cykeltur utan några som helst protester eller krav… Eller nåja, det skulle var asfalt hela vägen 😉

Så efter frukost, jag testade min hemmagjorda müsli i dag, så gav vi oss iväg.

Han fick sin asfalt nästan hela vägen men det var mycket fint grus, en kort bit, vid Jonsereds Fabriker.

Men innan vi kom så långt var vi först och handlade lite smått och gott som fattades i kyl och skafferi. Handlade gjorde vi Gamlestan, lite långt från hemma, men vi var ju ute för att cykla och då är det kul om man kan göra nytta med nöje.

Sedan bar det av hemåt och för variationen skulle så blev det över Jonsered.

Vi hade inget kanonväder men helt OK att cykla i.

Det är väldigt vacker här och mysigt att ta sig en paus och titta ut över Säveån.

Laxtrappan…

Man ser lite hotfulla moln som ju också började läcka så vi fick stanna under lite trädkronor som gav lite skydd…

Det blev en härlig runda på dryga 54 kilometer.

Väl hemma igen blev det till att ta hand om den fina laxen jag köpte i fiskaffären. Det blir till middag på söndag men jag fryser hälften till en annan middag. Den var på 1,4 kg.

Hösten är ju som sagt på ingång så nu svämmar det över av lockande blomsterlökar i affärerna. Jag skulle egentligen inte ha några alls men…

Kvällen tillbringade jag i köket då jag hade tagit fram både torsk och nötfärs från frysen i morse. Så det vara bara att sätt igång.

Två grekiska köttfärslimpor och torskrygg med sötpotatispommes blev det.

Trött på allt gnäll

DET VAR evigheter, och lite till, sedan jag senast skrev här. Det är hopplöst att vara pensionär man har ingen tid längre, tusan vete hur jag hann med allt när jag fortfarande jobbade 40-timmars vecka?

Med tanke på rubriken så gnället jag tröttnat på är för övrigt mitt egna gnäll. Gnäll över alla förbaskade smärtor som hemsöker mig, det var inte så jag tänkte mig fortsättningen på livet när jag blivit fritidsforskare, läs pensionär.

Jag ”fick” ett nytt knä i oktober förra året och den rehaben har varit riktigt seg. Trodde länge att jag inte skulle bli bättre!

Den första tiden hade jag smärtor som inte var av den här världen! Det gick som sagt inte att rehabträna och jag var fullproppad med morfin hela tiden.

Som om inte det var nog så fick Woffegubben en hjärtattack dagarna före jul! Tack vare att vi kom i väg så tidigt gick det att åtgärda relativt snabbt. Det blev ambulans med blåljus från Alingsås Lasarett till Sahlgrenska och på kvällen, när han var tillbaka i Alingsås, ringde han mig och gav beskedet att allt gått över förväntan!

Självklart rörde detta upp känslor hos barnen och goda vänner samt att vi kanske inte skulle komma i väg på vår bokade kryssning där ju också barnbarnet Leon skulle med.

Men för att göra en lång historia kort så tyckte hjärtläkaren att allt gått så bra och att åtgärderna blev effektiva så han godkände vår resa.

Det blev en fantastisk resa och så roligt att vi äntligen kunde uppfylla Leons önskan om att följa med på kryssning. Enda smolket i bägaren var att jag helt plötsligt, i mitten på december, fick djävulskt ont i höger sida med strålande smärta hela vägen från höften ner i foten. Jag trodde ett svagt ögonblick att smärtan berodde på att jag i min iver att träna mitt knä hade överansträngt mig. Jag började nämligen med ganska normal styrketräning vid den tidpunkten.

Vi firade in det nya året på kryssningen med buller och bång!

Om det kändes som smolk i bägaren att jag hade så förbaskat ont i höger sida så var det inget i jämförelse med det besked vi fick att min käre bror Conny dog. Så fruktansvärt och en katastrof att vara fast på ett kryssningsfartyg även om vi inget kunde göra. Vi fick dock det lugnande beskedet att begravningen inte skulle äga rum förrän vi kommit hem igen…

När vi kommit in i vardagslunken igen började jag söka för min smärta i högersidan. Första budet var att det var ischias. Läkaren var helt övertygad och övertygade mig således också att så var fallet. Det blev rehab hos sjukgymnast som visade sig inte hjälpa ett dugg!

Och där kom pandemin!

Det innebar förstås att alla seniorpass och alla pass över huvud taget blev inställt. Suck!

Jag ska inte försöka mig på att beskriva vilket elände pandemin innebär för oss alla och då är nog Woffe och jag ändå privilegierade som har varandra och en trädgård och ett stort hus. Tänker speciellt på alla ensamstående, gamla som unga, som blivit helt isolerade!

Och för att inte älta dessa förbaskade smärtor i all evighet så fick jag efter mycket tjat och nekade läkarbesök en magnetröntgen av ryggen och helt plötsligt var min ischias borta och ersatt av spinal stenos IGEN! Det var alltså inte ischias som jag ju också hävdade att det inte kunde vara så länge men beskedet jag fick i stället var ju på intet sätt bättre!

Så nu går jag och väntar på att bli opererad igen för spinal stenos. Hur lång tid det tar har jag ingen aning om men jag har fått besked om att Sahlgrenska Universitetssjukhus inte kommer att ha tid för mig så remissen har gått till Spine Center. Det har jag inget emot då dom gjorde min förra operation av spinal stenos.

Men jag börjar som sagt bli rejält trött på alla mina smärtor och de begränsningar som det medför. Så nu har jag bestämt mig för att helt enkelt ignorera dem så gott jag nu kan. Seniorträningen startar i nästa vecka och den ska jag banne mig vara med på. Visst man kan träna hemma men hur kul är det?!

Men mitt knä är nästan bra nu och det undret vill jag tillskriva min gode vän Per för att han ”dragit” med mig ut på hundratals spännande cykelturer! Han kan massor av fina turer och har verkligen visat mig runt och fått mig att våga lite mer. Vi ät ett mindre gäng coronafria cykelvänner som umgåtts och cyklat under hela den här perioden. Dels för träningen så klart men även för att det är så mysigt att få träffa någon annan och därtill fika, prata lite skit och skratta tillsammans. Men det är Per som gjort den största insatsen ända sedan tidigt i våras och hela sommaren med att sammankalla oss på fina upplevelseturer…

Jag har köpt mig en ny MTB för jag insåg att det krävs då det blir mycket grusvägar och lite skog…

Dessutom hade jag lovar att Leon skulle få ärva min gamla när jag dog men han hade växt i den redan så det fanns ingen anledning att vänta 😉

En och annan promenad i skog och mark har vi förstås också klämt in…

Nu kan det väl bara bli bättre…?

Lokalbussen

I DAG TOG VI, Marie och Christer, Anders och Carola och jag (Woffe föredrog att vara hemma i lugn och ro) lokalbussen in till Central Festival och Big C…

Det kostar 40 Bath, 50 Bath är cirka 15 riksdaler, och en upplevelse i sig. Ditvägen var vi inte fler än att alla kunde sitta och vi slapp gå ur i backarna för den orkade upp ändå 😉

Vi tog dagen i anspråk att traska runt där mellan alla affärer och en och annan fikastund blev det ju förstås…

Jag beställde något som såg smaskigt ut på menyn men kunde ju aldrig ana att portionen var för en hel armé 😉

Nåja, det var både gott och läskande och trots att jag bad alla smaka fick jag lämna mycket.

Jag kan inte slutas att förundras över alla toalettregler som finns här men är lydig och följer givetvis rekommendationerna 😉

När vi skulle hem igen med lokalbussen var det inte lika spatiöst med plats. Två av oss hängde nära nog utanför…

Men vi kom hem och det var en upplevelse i sig att åka med.

En helt vanlig dag

MED VISS RISK för att bli tjatig så har vi det förbaskat bra i Thailand. På dagarna ligger vi i poolen eller tar ett dopp vid stranden. Det är bekvämast att ligga vid poolen i solsängar med korsord eller Storytel så slipper man anstränga sig med att läsa…

På kvällen träffar vi vår gemensamma vänner Marie och Christer för middag och ofta blir vi fler då dom har många goda vänner som också häckar hör i Phuket…

Det händer att vi stannar till där Marie gör fotmassage och träffar ännu fler goda vänner. I kväll träffade vi Björn här och fick en trevlig pratstund…

Ja, ungefär så får vi dagarna och kvällarna att gå. Sämre kunde det varit 😉

Regn

I DAG GICK vi ner till Kat Beach för ett dopp i havet. Vi hänger nu annars mest i poolen eftersom det är mycket skönare…

Men det är klart att vi måste bada på ”riktigt” också.

Jag ville ta mig en liten promenad fram och tillbaka på stranden medan Woffegubben gick upp till hotellet igen…


Jag såg visserligen himlen mörkna betänkligt men trodde som vanligt att det drar nog förbi. DET gjorde det inte. Åska och blixtar härjade utan dess lika och regnet fullkomligt vräkte ner…

Jag tog skydd vid ”Restaurangerna” och lyckades hitta en bit plåttak där jag kunde rädda mig undan det värsta…

På kvällen träffade vi Marie och Christer som anlände i går…

Så vi fick ätit lite god mat och en trevlig kväll tillsammans. Marie känner ju till massor av bra matställen så vi hänger gärna på 😉