Åter i verkligheten

Tre underbara dagar i Helsingborg med mycket goda vänner, god mat, en härlig stämning och så förstås tura…Det måsta man ju bara göra när man är i Helsingborg!

Vi har bott på Marina Plaza och även konfererat där.

Det finns inte mycket, och för att vara helt ärlig inget, att klaga på.

Det är lika kul varje år att återse sina gelikar och styrgruppen samt Mactive har gjort en fantastiskt arbete med att få oss alla att trivas och få givande dagar.

Mobilen har visserligen gått varm men det har varit acceptabelt ändå….

Borås och Helsingborg

I dag har jag tillbringat dagen på Borås Tidning på en konferans som TU anordnade angående Mac O/S X. Intressant. Kul att träffa gamla bekanta som jobbar på Borås Tidning oxå.

I morgon bär det av till Helsingborg i dagarna tre på användarmöte. Bo på Marina Plaza, som jag älskar för att dom har så gulliga sköldpaddor i hotellentren i en enormt fin anläggning.

Kanske blir det lite turande – det är ju alltid kul när man är där.

Har mailat monsterbarnen och meddelat att jag inte är hemma och inte deras monsterpappa heller för den delen då han ska till Jönköping på en mässa för arbetsmiljö.

Kammat Tussen, vattnat blommorna både inne och ute, klippt gräset samt vattnat i trädgården. Packat vad jag behöver så nu är det nog bara sängen som väntar.

Mitt på jorden mitt under solen….

…befinner jag mig.

Ett visst mått av harmoni och lugn lägger sig hos mig.

Det blir en fin dag och jag känner en stor lycka över senaste dygnets händelseförlopp.

Huset blev städat i dag, golven tvättade och nu är allt sig likt igen.

Trädgården är ett underverk, det händer ta mig tusan något mellan varje gång jag tar en runda – det är helt enkelt ljuvligt.

När allt var klart med städning och tvättning och ett par maskrosor blivit uppdragna föreslog Monsterpappan en fika och så blev det.

Jag tog en tur på cykeln till Lerum efter fikat och Woffe gick för att vila – han har en enveten förkylning som är seg som kola och trogen som en hund.

På hemvägen hade jag en rullskideåkare före mig och jag tänkte att honom måtte jag väl ändå klara av att cykla i kapp. Det gjorde jag med alla mina krafter, det var motvind men det hade ju även för han (ingen tröst alltså), kom förbi i en hastighet av 25 km/timmen…. Det varade dock inte så länge förrän han skidade förbi mig igen. Helt otroligt! Vilken kraft han måtte ha i sina armar, benen står helt stilla och armkraften samt stavar skjuter honom framåt…Där du gamle Gela – släng dig i väggen!

Det stod en älgdam precis vid cykelbanan inte långt från kyrkan – jag såg henne på en bits avstånd och bromsade in och stannade cykeln. Vi bligade på varann rakt i ögonen låt gissa cirka 30 sekunder sen trippade hon i väg in i skogen igen. En sådan graciös dam….Där du gamle Gela – släng dig i väggen =)

Nu är det duschen som hägrar och därefter blir det middag på altanen med blick över vår och andras trädgårdar som står i full blom. Tänk om man kunde stoppa tiden, just nu, bara ett litet tag så man hinner njuta färdigt…..

En ljuvlig dag till

Solen skiner och trädgården är mitt uppe i förvandling som man vintertid inte tror är möjlig.

Det är katastrof att man inte, just nu, har förmågan att njuta av det.

Ibland hjälper det inte…

…om man så vränger ut och in på sig själv.

Inget blir bättre – man kan älta det hur många gånger som helst och ändå inte förstå varför.

Vad har man gjort för fel här i livet – jo, förmodligen genom att finnas till över huvud taget.

Allt blir fel och ingen blir nöjd!

I bland går människor omkring och inbillar sig att det finns en mening här i livet. Vilket förbannat skitsnack!

Hur man än bär sig åt så blir det fel – klumpigt!

Vad man än gör så är det inte det rätta – idiotiskt!

Tyvärr så går ju livet vidare ändå – där kan man inte göra så mycket för att påverka det!

Man får helt enkelt skylla sig själv – så enkelt är det!

Men om man blundar riktigt hårt, så hela ansiktet blir skrynkligare än vanligt, och stoppar in fingrarna i öronen samt stoppar ner huvudet i sanden likt en struts – ja, då går det kanske =)

Så var det gjort!

Den årliga traditionen med Vättlefjällsvandring och Diplom samt 15-års plakett….

Men vad vad bevisar väl det?

Inte ett djävla skit mer än att man möjligtvis rycker upp sig en gång om året!

Inte ett dyft om allt annat vesäntligt man lyckats/misslyckats med här i livet!

Som det känns nu är det inte det minsta lockande att någonsin vandra en enda meter igen under resten av livet!

Vad spelar det för roll om man inte dör av benskörhet? Det finns ju trots allt så många andra saker mankan dö av.