Mutor och lycka

WOFFEGUBBEN VAR JU lite vresig i morse på cykelturen till jobbet för att vi tog den långa, backiga vägen 😉 Jag kunde inte ens få honom att tycka att det var vackert längs Säveån – vilket det ju utan tvekan är.

Strax före lunch ringde han dock och påpekade att det kunde vara trevligt att stanna till ”vid den vackra Säveån” och ta en fika 😉

Hmm, jag brukar inte stanna när jag cyklar möjligtvis med undantag för rött ljus innan man kommer ur stan. Men, det fick mig att fundera så jag rusade ut på lunchen och köpte lite fika till ”Kakmonstret”, läs Woffe, och en räksallad till mig.

Vi drog från jobbet strax efter 17 och jag avslöjade inte vad jag hade i cykelväskan med mer än att han skulle säga till vid lämplig plats att stanna för en fikapaus 😉

Han hittade ett fint ställe med sittplats och utsikt över ån och jag raddade upp ”mutorna”…

…snacka om ett ”kakmonster” som njöt av vad tillfället bjöd på – cheeskake och jättemuffins…

Räksalladen smakade inte så dumt den heller – jag orkade halva men tog resten när jag kom hem 😉

Och faktum är att jag njöt till fullo också! Dels för att jag hade sällskap och faktiskt anledning att stanna till och njuta lite och dels för att jag aldrig gör så här när jag är ensam…

Efter den fikapausen gick det som på räls 😉 Han tog backarna som en man (dom är faktiskt värre på hemvägen än ditvägen) och vi körde till och med en extra sväng med fler backar. Jag måste säga att han kämpade på tappert! OK, det tog lite längre tid än när jag cyklar ensam men det är ju inte så konstigt med tanke på hur sällan Woffe cyklar.

En himlans trevlig tur skulle jag vilja påstå!

På vägen hem tänkte jag att jag kan nog cykla i morgon också – och det skulle säkert funka – men Woffe vill inte ta två dagar på raken – vilket jag kan förstå!

Så, det lutar åt att det blir sim till morgonen – vad jag nu än tycker om det. Det är ju lite kul att göra saker tillsammans – så. Jag har inte bestämt mig ännu till hundra procent men, som sagt, det lutar åt det hållet 😉

Det är ju i alla fall fredag 😉

Punkafritt ;-)

NYTT FÖRSÖK ATT ta sig till jobbet med cykel blev det i dag. Och banne mig kom vi inte fram både jag och Woffegubben utan några större komplikationer än att vi fick stanna en mil från målet och ta av lite kläder då sol och värmen kom i kapp oss 😉 Det är ganska kyligt när vi startar men kombinationen med den värme man får upp av cyklingen i sig och solens ankomst kräver en viss strip tease för att inte kollapsa likt en punka av värmeslag. Och punkor har vi fått nog av så…

Nu blev det ”min” väg i dag, alltså den långa över Lerum och Jonsered, som inte Woffe är så förtjust i då det är rejält med backar… Men den andra, alltså gamla Västgötabanan, litar jag inte på längre.
Lite synd är det för vi har äntligen, efter många års tjat på Lerums kommun, fått den asfalterad. I alla fall en bit av den och resten är det grus på för ryttarnas skull. Den tanken är givetvis god – vi har mycket hästar och tillika ryttare i Gråbo med omnejd. Så på så vis blir ju alla glada. Problemet är dock att det grus dom lagt ut nu vid asfalteringen är sylvassa stenar som alltså går rakt igenom så kallade punkteringssäkra däck! Och det är ju oundvikligt att det inte skulle sprätta upp sten på den asfalterade delen samt att man kan ställa sig frågan vad hästarnas hovar gillar stenarna?
Det skulle behöva köra en bandtraktor eller något annat rejält fordon och platta och trubba till det där förbaskade gruset!

Jag vill ju så gärna kunna cykla denna korta tid som det är möjligt. Och det är ju enda sättet att ”slippa” simma med Woffe på morgonen. Som visserligen är till hans stora glädje att jag kommit ”igen”. Men jag tycker det är himla trist och har bara haft det som komplement (några få gånger nu i sommar) när det inte varit möjligt att cykla på grund av väder och vind.

Han föreföll lite sur i morse och ville inte hålla med mig om att vägen i sig är vacker att cykla längs… Så jag får väl muta med lite fika på vägen hem på någon rastplats längs Säveån så kanske han ändrar uppfattning 😉

Och jag kan meddela att jag blivit lite punkahysterisk efter detta. Kom på mig själv med att dammsuga vägen med blicken konstant på jakt efter vassa stenar, det kommer väl att sluta med att jag krockar med något/någon som är högre än småstenar!
Meddelas kan också att jag gjort en vurpa med anledning av clipsen 😉 glömde totalt av att jag satt fast när jag kom hem i förrgår (jag cyklade ju hem hojjen efter däck- och slangbyte). Så jag föll som en fura rakt i asfalten när jag bromsade in för att stanna där hemma vid och då hade jag ändå en fot lossad som jag av någon anledning förträngde helt och hållet. Nåja, delar av kroppen – för att vara exakt överdelen – hamnade i grannens gräskant som löper utanför hans staket…
Ett skrapsår på vänster ben gör väl dock ingen sommar 😉