Ingen TV här inte

Det blev inget TV-tittande för min del och jag är inte ledssen för det. Jag fick nämligen Steffanies uppsats via mail.

Jag blir helt betagen – tänka sig vad duktiga dom unga är i dag.

Jag har inte läst hela men mycket. Det är tyvärr lite jobbigt att läsa från skärm, tycker jag, så jag ska skriva ut den i stället så jag kan läsa från papper.

Vem skulle kunna klaga en dag som denna

Vaknade jääättetidigt och gick ut för att mörda ogräs mellan plattorna på garageinfarten. Har inte det minsta dåligt samvete att jag besprutar detta Djävulens verk, som orsakar så mycken ryggont om man ska rensa bort på traditionellt vis. Nä – på dom djävlarna med alla tänkbara medel. Maskrosor och annat sattyg som räknas till ogräs ska inte växa mellan våra trädgårdsplattor dom ska hålla till i dikesrenen utefter vägarna. PUNKT SLUT!

Sedan brottades jag med krattan en stund och fick upp allt gräs som jag klippte av igår. Ska inte orda om hur många eventuella kåldolmar som förbränns av detta 🙂

Vid middagstid, eller åtminstone vid halvelva, vaknade herr Müller till liv och önskade äta frukost. Inte mig emot – jag var så hungrig så jag kunde satt i mig en häst då!

Nåja, när Woffe dukade in efter vår frukost, som vi faktist avnjöt utomhus på framsidan i dag, så fortsatte jag med mitt krattande och däremellan hängde ut jag tvätt på torkvindan.

Började plocka av lite plommon, vi drunknar i plommon i år, då ropar Woffe ut till mig att vi borde städa.

– Menar du på rikigt, svarar jag? (Och med riktigt menas då att alla mattor ska ut och piskas och alla golv ska tvättas, alltså inte den vanlig ”kattvätten” som vi fuskar med i bland och då bara dammsuger, städar toaletter och snyggar upp lite runt omkring som syns.)

– Ja, det menar jag.

– Åhh, jag som hade hoppats att du skulle säga nej!

Alltså, det vara bara till att sätta igång men nu är det klart och det är otroligt vad nöjd och glad man kan bli av ett rent och städat hus. Sanningen att säga så kommer ju stora M-barnet hem på fredag och …. som man tjatat på dem under alla år när dom bodde hemma…bäst att inte avslöja något utan hålla masken.

Farsgubben ligger kvar på Mölndals sjukhus och vi besöker honom i morgon hade jag tänkt. I dag skulle det komma en hel drös och det är frågan om han orkar med så många. Har man 5 ungar med familj…ja då blir det ju motsvarande en hel armé som ramlar in på besök.

Resten då? Ja, den tänker jag avnjuta i soffan framför dumburken och inte göra ett skapandes grand mer än att på sin höjd klaga på de dåliga programmen.

Å dagens ros går till barnens far

Följande situation pågår hemma hos Müllers denna söndagseftermiddag:

Huset ska städas, Woffe dammsuger samt tar ut alla mattor för piskning.

Jag tvättar toaletter samt svabbar av golven.

När jag precis är klar med golven, och Woffe piskar mattor frenetiskt, står jag i köket för att ansa några krukväxter som utan tvekan sett bättre dagar och hör då att piskslagen upphör men jag reagerar inte nämnvärt.

En minut efter det att piskslagen avstannat hör jag en röst i altandörren.

– Gela, hör du mig?

– Ja, jag står i köket.

– Tror du att vi kan få läsa Steffanies uppsats?

Vad gjorde vi utan dessa karlar, äkta makar och fäder? Jag svarade givetvis att jag redan förvissat mig om detta (dagen efter, fast det sade jag inte till Woffe) att vi ska få läsa uppsatsen.

Piskslagen börjar igen.