Cybervän

Jag skulle lägga upp ett par byxor till maken, laga ett par andra, laga ett par skjorts os osv. Men jag ville inte, gnistan saknades. Jag luffade runt i huset och flyttade några prylar från en bänk till en annan (mycket effektivt sätt att få tiden att gå till annat än just det som tiden borde gå till), tittade lite på TV, åt en sallad, osv osv. Så kikade jag in i maillådan och ser till min stora glädje att min cybervän Bim kommenterat ett dagboksinlägg. Tack god gud! Alltså behövde jag inte angripa sömnaden på ännu några minuter. Jag skrev några rader tillbaka och hon svarade bums. Denna härliga människa som svarar och svarar på alla mina mail och jag som slipper att sy….

Sedan ringde maken och berättade att nu var han, dottern och resten av hundsällskapet framme vid målet. Några mail till…..

Nä, nu får du skärpa dig! Fick till slut röjt undan minst fyra månaders samlande av diverse räkningar (OBS betalda), tidningar, gratulationskort (från april), manualer, trädgårdsdagbok (fiberform) och lite till.

Då ringde Lilla Monsterbarnet och berättade att allt gått bra och tackade åter för matsäcken som satt där den skulle! Så berättade hon att lilla Ila är så liten att hon inte karar att kliva upp från gatan över trottoarkanten 🙂

Nåväl, efter det fick jag äntligen ändan ur vagnen och nu är alla kläder färdigsydda/lagade.

Det finns fortfarande gott hopp om mänskligheten men jag tror å andra sidan att det var Bims förtjänst att min pygme (OBS på höjden och inget annat) till make slipper gå med byxor som släpar i marken och att jag själv inte behöver blotta hela baken längre eftersom skjortsen nu är ihoppsydda just där.

Å vad god matsäck!

”Tack! Nu har Ila attackerat ett maskrosblad, bajsat en miniplutt och ätit en hel köttbulle”.

Ja det var så det stod på det sms från Lilla Monsterbarnet som jag fick 17.30 som är på väg hem från Uddelvalla med sin lilla valp.

Och det Stora Monsterbarnet Steffanie bör nu ha landat i Holland och är förhoppningsvis på plats och mår bra. Hon har en 16-milamarsch framför sig och tar det med all säkerhet lite lugnt och bara umgås med alla sina tappra ”medmarscherare” från jordens alla hörn.

Dessa ”ungar”! Visst har man väl rätt att vara lite stolt över bägge sina monsterbarn eller är det rent av mönsterbarn?

Jag har ägnat dagen åt trädgården, planterat alla de nya buskar jag köpte tidigare i veckan.

Blodplommon (fast den satte jag i jorden samma dag).

Klätterbenved, en liten minibuske med gröna blad som har vita kanter. Den placerade jag vid Djävulsbusken som har knallröda blad och effekten blev precis som jag tänkt mig.

Gulbladig smällspirea. Den står mot grannens bruna altanvägg och kommer bryta fint mot det bruna.

Deutzia.

Samt en Vidjehortensia.

En skvätt vatten fick det bli efter plantering.

Jag rumsterade om lite med gamla buskar, flyttade och fixade, så nu tror jag att det kan bli bra. Bland annat en Syrenhortensia som hade en ganska taskig placering vid vår stora Tuja som har brett ut sig så den stackars Syrenhortensian fick knappast något ljus. Sedan flyttade jag en Pion till ett lite mer undanskymt läge. Den är mycket vacker men tyvärr bara under tiden den blommar och det är inte länge.

Efter dessa bravader låg jag faktiskt och solade lite, tro det eller ej!

Ensam och övergiven…

Wolfgang har precis åkt i väg för att möta upp Anna på Göteborgs Centralstation när hon anländer efter en veckas pudelläger med Boris och kamrat Helen med sin lilla Alice.

Sedan färdas det vidare mot Uddevalla där lilla goa pudelvalpen Ila väntar på att få lämna modern för att flytta hem till Anna, Oskar och Boris.

Så jag får klara mig ”ensam” hela helgen!