Det finns tankar

PÅ ATT BÖRJA blogga igen. Det går upp och ner kan jag säga, med den tanken. Ibland skulle jag behöva någonstans att ösa ur mig allt som ingen orkar lyssna på 😉 Så kallad ventilblogging 😉

Som när jag ville komma till min doktor för att äntligen få resultatet av pH-mätningen som jag gjorde i början på november, tredje november för att vara exakt.
Den undersökningen var för övrigt en riktig mardröm. Inte så mycket själva undersökningen för den är ju som den är, lite otrevlig men man överlever. Nej, det var mer hur det hela sköttes från Sahlgrenska.
För det första fick jag besked om att jag inte fick ta, i stort sett, några av mina mediciner en vecka innan undersökningen. Detta fick man besked på telefon om och osäkerheten kring medicinerna jag berättade att jag åt var stor. Det var nog därför sköterskan i andra ändan tyckte det var lika bra att ”förbjuda” alla!

Det innebar att jag fick lägga ner alla aktiviteter den veckan, ingen träning och för all del inget annat heller. Jag kan ju knappt få i mig något när jag får ta min reflux-medicin – då är det ju inte svårt att räkna ut hur det skulle bli utan. Att jag inte fick ta några smärtstillande avgjorde mitt beslut om att inte träna. Jag kände mer att det räckte med att klara veckan med allt det innebar att vara utan medicin.

När jag sedan kommer till Sahlgrenska blev jag väldigt väl mottagen och sköterskan som skulle utföra undersökningen berättade hur allt skulle gå till men hon berättade också att jag inte hade behövt vara utan medicinerna! Det var bara de så kallade reflux-medicinerna jag skulle vara utan…
Nåväl, hon förde in/ner den slang genom näsan ner till svalget som skulle utför pH-mätningen under 24 timmar och gav mig instruktioner om hur jag skulle göra. När jag skulle trycka på knapparna på apparaten som skulle hänga runt min hals.
När jag var på väg hem igen med spårvagnen hann jag bara till Korsvägen då hon ringde mig och sade att jag var tvungen att komma tillbaka för hon hade fört ner slangen för långt ner i svalget…

Jag fick ett brev från min läkare, i slutet på november, där hon beklagade att hon inte hunnit kontakta mig och att hon nu skulle vara borta några dagar men hon skulle höra av så fort hon var åter.

Det var med den statusen jag kände att jag nog får höra av mig själv om en läkartid, veckan före jul, eftersom jag inte hade hört något. Jag tänkte nog att hon kanske hade åkt på förkylning som så många andra och att det var därför det dröjde.
Då fick jag besked tillbaka att hon var sjukskriven och att det var osäkert när hon skulle vara åter i tjänst. Men, jag kunde få komma till en annan läkare om jag så önskade.

Det var med stor tveksamhet jag tackade ja till det erbjudandet och jag förklarade för den gulliga sköterskan som ringde mig och erbjöd en tid redan dagen efter att jag kände mig osäker över att träffa en annan läkare. Anledningen till det är ju förstås att ”min” doktor har varit med hela ”resan” och att jag känner fullt förtroende för henne. Det är ju inte helt vanligt att man gör det för läkare på Närhälsan. Hon har ”lotsat” mig genom både rygg- och knäoperationen samt sett till att jag har fått den eftervård som krävs. Hon har dessutom en sund inställning till att man faktiskt kan träna sig till en viss livskvalitet och det glädjer mig för många läkare har inte anammat det utan tycker att man ska sitta ner lugnt i båten.

Till saken hörde också att jag åkte på en förkylning som inte var av denna världen, i alla fall inte för mig som aldrig är förkyld! Jag fick hosta som lät som om jag var i avgrunden varje gång jag hostade och det gjorde så ont i halsen, som redan är ansträngd av alla sura uppstötningar och kräkreflexer varje gång jag äter, vid varje host så jag trodde jag skulle gå ner för räkning. Jag låg i feberdimmor en hel dag och dagen efter det orkade jag inte stiga ur sängen. Två dagar i sängen är inte riktigt Gela.

Så med den här utgångspunkten plus att jag då inte kan äta – vilket tycks bli värre och värre för varje dag som går – och att jag inte visste när ”min” doktor skulle vara åter så tackade jag ja till besök hos annan doktor.

Jag har nog aldrig blivit så förnedrad av en läkare som jag blev!
För det första så sade hon att hon inte kunde förklara resultatet av pH-mätningen ”för vi är inte så bra på just den här sortens undersökningar helt enkelt”.
(Redan här började jag undra varför man inte meddelade mig detta på telefon så hade jag inte behövt ta upp Närhälsans dyrbara tid med ett besök?)
När jag förklarar att det blir värre och värre och att jag är orolig för att jag inte får i mig tillräckligt med näring och tappar vikt och muskelmassa.
Då får jag svaret att jag kan köpa näringsdryck på apoteket.
– Det ger man inom sjukvården till patienter som inte kan äta och det innehåller allt du behöver…
– Jag kan inte skriva recept på det men jag tror det blir samma kostnad som för mat så det går på ett och ut…
Helt plötsligt, utan tidigare anknytning så säger hon:
– Då hjälper väl inte Omeprazol?
Nej, svarar jag det gör den inte (en tablett som jag fått utskrivet för mina besvär). Och här tänker man sig kanske att det ska komma förslag på någon annan medicin eller åtminstone en fortsättning på frågan men hon säger inte ett ord mer om det!

Vad gäller näringslösningen då som man kan köpa på apoteket så kostar tre förpackningar över hundra kronor. Tre förpackningar med näringsinnehåll för att ersätta frukost, lunch och middag för ett hundra kronor per dag, det blir sjuhundra i veckan, det blir, lågt räknat, tretusen i månaden. Min mat kostar inte tretusen i månaden!

Sedan mumlar hon något om att ”man” vill att jag ska röntga halsen.
Vem är ”man” undrar jag då och får svaret att det är Sahlgrenska som utförde pH-mätningen.
– Du kan åka på drop in så skriver jag en remiss som finns där när du kommer.
Jag undrar då om hon menar på Alingsås sjukhus?
– Ja, fast nu ser jag att dom har stängt till fram över helgerna och öppnar först i mitten på januari med drop in.
Då undrar jag om det är slätröntgen eller magnetröntgen?
– Ja, det är det eller förresten det är nog kontraströntgen så då ska du ju förberedas innan röntgen och då blir det ju inte aktuellt med drop in så jag skickar en remiss.
Då undrar jag varför jag ska röntga halsen?
– Så att inget är i vägen…

Där tappade jag tråden helt och ville bara komma därifrån!

Hon ville lyssna på bröstet eftersom jag hostade och konstaterade först att jag behövde något hostdämpande, jag hade förklarat att jag inte kunde sova, så att du kan sova på natten.
– Eller förresten så kan du lika gärna dricka varmt vatten med honung i.
Jag förklarade att jag redan gjorde det, tillspetsad med lite färsk ingefära.
Då ändrade hon receptet till något helt annat men konstaterade att den var inte bättre än honungsvatten.
Helt plötsligt så säger hon;
– Jaha, du är operarad?
Menar du ryggen, svarar jag?
– Nej, jag menar Gastric Sleeve.
Jag blev helt ställd för den operationen har ju inget med detta att göra och den har jag ju inte gjort genom att belasta landstinget utan bekostat helt på egen hand. Så jag svarar, jasså den med det var ju en evighet sedan varför pratar du om den nu?
Där fick jag inget svar utan hon började prata om hostmedicinen…

När jag hämtade ut receptet, som inte ingick i högkostnadsskyddet, så visade det sig vara lösande istället för dämpande som jag behövde…Löste alltså ut en flaska hostmedicin för flera hundra som jag inte hade någon nytta av!

Jag får känslan av att det har diskuterats bland personalen om hur ovillig jag var att acceptera en annan läkare och vem är jag att ställa sådana krav?! Därav behandlingen av den läkare jag fick träffa. Det gör mig verkligt ont i själen att bli så här förnedrad på ett ställe där man tror att man ska få hjälp och åtminstone bli proffsigt mottagen!
Jag kunde inte sova på flera nätter efter det här besöket och jag funderade länge på att gå vidare för så här ska man inte bli behandlad på en Närhälsa. Men, för det första så vet jag inte hur men ”går vidare” och för det andra har jag varken kraft eller ork att göra det även om jag velat.