Efterord

DET KÄNNS som om det blivit dags att avsluta mitt liv – ojdå! Nej, jag ska inte avsluta livet utan givetvis bara sluta skriva om det – åtminstone det som varit och i den här formen. Jag har redan konstaterat att det är svårt för att inte säga omöjligt. Jag har också konstaterat att jag har glömt massor av saker och händelser men förmodligen är det just det som är det omöjliga. Arbetet med att skriva har satt djupa spår i mig och jag har insett att det finns saker som jag inte gärna velat skriva om men ändå gjort det. Att jag skrivit om just det jag inte vill har satt igång processer i mig som varit jobbiga men nyttiga. Det har också inneburit att vi, Woffegubben och jag, har pratat om saker som vi aldrig förut har haft anledning att berätta för varandra. Inte så att det har varit saker man undvikit att prata om utan mer för att inte rätta tillfället infunnit sig. Jag har till exempel berättat varje gång jag publicerat ett nytt ”kapitel”. Han har då ställt frågan om var i livet jag befunnit mig och när jag har berättat det har han kommit på saker som han aldrig berättat förut om sin egen barndom/uppväxt. Så att det har varit jobbigt ska jag inte förneka men det har varit minst lika givande ur många synpunkter. Att jag nu slutar innebär inte jag egentligen slutar för jag är medveten om att det fattas mängder. Men jag återkommer nog under rubriken ”Ögonblick räddade undan glömskan” och kategori ”This is my life” för det blir svårt att fånga upp resten i samlad form. Det tillåter också att jag hoppar lite fram och tillbaka i livet och kräver inte samma struktur som det gjort hittills.

Jag tror inte att jag kommer att återkomma med så mycket mer som gäller tiden för min uppväxt (tror i alla fall) utan snarare då det som gäller mitt liv i familj som gäller nu.

Att det finns ett fåtal vänner i min närhet som orkat läsa allt detta har betytt mycket och deras upskattning gör mig varm i hjärtetrakten.

Det är dock främst för våra bägge barn och jag hoppas att dom har haft glädje av det och det är ju också dom som ska bära det vidare i sina liv. Det är svårt att förneka sitt ursprung och det är väl heller inte meningen men jag hoppas att detta inte på något sätt sätter oönskade spår. Jag tror att dom vetat det mesta redan innan men hoppas att jag nu givit dem helheten.

Nedan kommer så sista delen i samlad form av This is my life (PART 6).

Livet är en tragedi på nära håll, men en komedi när man ser det på avstånd.

CHARLIE CHAPLIN

This is my life, part 6

NÄR jag skulle fylla femtio, alltså förra året, hade jag en fruktansvärt jobbig period med många om och men. Skulle jag fira eller skulle vi åka bort? Blir alla, inte minst barnen, besvikna då? Man kan lätt konstatera att Woffegubben inte hade det lätt denna period. Jag avreagerade nog min beslutsångest mycket på honom är jag rädd för. Barnen fick nog sin beskärda del också är jag rädd.

När det började närma sig dagen D kom en dag ett mail från Stora Monsterbarnet och Lilla Monsterbarnet med bara en länk i. När jag så klickade på länken kom jag till en sida som förtäljde att min födelsedagspresent var en stor summa pengar – hiskeligt stor! Det var från barnen och maken. På sidan fanns en massa länkar till olika resor med trädgårds- och växtinriktning. En hel del förslag på resor med temat blommor och växter och länkar till dessa. Jag höll på att kvävas av de tårar som trängdes i min hals. Var tvungen att gå ut från min arbetsrum och hämta luft. Tillbaka igen och mailade till barnen och maken att jag var STUM och inte kunde prata men att jag skulle höra av mig så fort jag kunde prata. Det tog flera timmar innan jag lyckades samla mig. Stod på toaletten och grinade både länge och väl. HUR I HELA FRIDEN HAR MINA TVÅ FATTIGA STUDENTER TILL BARN KUNNAT FÅ IHOP SÅ MYCKET PENGAR? Jag fick riktig ångest…hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att något sådant skulle hända mig!

Långt efter hade jag samlat kraft nog att ringa och fick då veta att detta hade dom sparat till i många år och att det var Steffanie som hade kommit på idéen. Dom hade satt undan en summa pengar varje månad i flera, flera år. Vad har jag gjort för att få sådana ungar??

Det blev en resa på fjorton dagar till Thailand – som jag hade drömt om att få åka dit! Det blev också ett hejdundrande kalas i två delar, ett för mina arbetskamrater och ett för mina vänner och släkten. Allt på en och samma dag. Helt plötsligt kunde jag besluta att så skulle det bli. Vi hade bägge kalasen fredagen den fjärde april 2003. Arbetskamraterna på dagen och resten på kvällen. Steffanie och Anna kom ner och fixade rubbet. Vilken dag” Åhh, säger jag bara och suckar. Två dagar senare, 6 arpil på natten, körde Steffanie oss till flygplatsen och vi reste till Thailand. Det finns inte ord för att återge den lycka och glädje jag hade i mer än två veckor och allt tack vare mina barn. Jag kan när som och i vilket ögonblick som helst börja gråta glädjetårar över denna gåva och gest från mina allra käraste. Den stolthet jag känner, för att mina barn lyckades överraska mig så till den milda grad, går inte att med ord förklara. Det var också i samband med resan som Steffanie fick mig att börja blogga. Vi var dagligen på internetcafé och skrev om vad vi upplevt. Och av alla starka intryck och upplevelser vi fick fått detta underbara land går inte beskriva. Den enda smolken i bägaren var att jag saknade barnen hela tiden. Jag ville så gärna att dom också skulle få uppleva alla underbara saker som vi fick. Mitt mål här i livet numera är att vi någon gång ska kunna göra om denna resa med barnen!

This is my life, part 5

NEJ, livet tog inte slut men visst blev det tyst och tomt när Anna flyttade ihop med sin fästman. Vi umgicks trots det ganska mycket för avståndet var ju