Nämen ser man på…

Vi kom fram i dag till vårt önskade mål, målet för hela denna resa som vi kommer att minnas länge.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Vi vaknade efter en mycket god natts sömn på en jättecharmig camping mitt ute i ingenstans.

Bergen tornade upp på sig bägge sidor av campingen och man fick en härlig försmak till vad som komma skulle när vi nått vårt mål i Innsbruck.

Woffe gick i väg och köpte färska frallor till frukosten som vi avnjöt i lugn och ro innan vi packade ihop oss för vidare färd ut mot den stora stygga Autobahn igen och avverka dom sista milen innan målet.

Vi startade vid 10-snåret i full solsken och temperaturen redan högt på skalan. Vilket väder säger jag bara!

Väl ute på Autobahn tuggade det på i hela 80 km/timmen, vilket är det högsta tillåtna med husvagn. När vi var i höjd med München kändes lite pirrigt i magen och det blev stundom nästan olidligt med solen gassande och en temperatur som strax var uppe över 30 grader. Det är tur att man har ärkonditijon, som Anna kallar det, annars hade vi säkert dött av värmeslag.

Sedan fick vi uppleva det igen…tio mils nerförsbacke till Innsbruck. DET kallar jag backe! Och det är minsann ett rent under att man inte körde av vägen med dessa vyer att betrakta, berg och höjder så tjusiga och vackra så det blir näst intill obeskrivbart. Äntligen! Som vi längtat efter detta! Klockan 14.00 anlände vi så till Innsbruck.

Det blev lite bökigt att ta sig fram till campingen, Kranebitten, för vi körde förmodligen fel när vi kom in i Innsbruck. Nåja, förra året hade vi ju proffshjälp av våran Steffanie som var här och pluggade och nu fick vi helt enkelt klara oss på egen hand. Inte konstigt att det blev som det blev när det nu inte blev som det skulle. Vi hamnade alltså så att vi blev tvungna att köra genom hela Innsbruck centrum och det var ganska mycket trafik och smala passager.

Väl inne på campingområdet valde vi en plats i närheten av den vi hade förra året och bökade fram brädor och annat för att komma någorlunda rakt men det visade sig snart stört omöjligt så vi fick helt enkelt packa ihop igen och leta fram en annan plats. Det blev inte ens i närheten av vår först valda plats men den var rak och vi fick husvagnen på plats utan att bygga om hela campingen. Däremot ser vi inte det tjusiga berg som stiger upp som en raket rakt utanför som vi alltså gjorde förra året. Men väljer man att campa i ett berg- o dalbaneland så får man givetvis räkna med lite aber vid bosättningen.

När husvagnen väl stod där den skulle började hungerkänslorna göra sig påmind eftersom vi inget hade ätit sedan frukost. Det var skönt att få

3 kommentarer tillNämen ser man på…